Några intervjuer

 

Tillbaka till rockens rötter

Man kan aldrig bli profet i sin egen stad. Så sägs det, men det är fel. Nisse Hellberg, primus motor i Wilmer X och den som skriver merparten av bandets låtar, är just profet i sin egen stad.

Att malmöiterna älskar sitt ”Willmooor” går inte att ta miste på. Bandet gjorde succé på Brofästivalen i somras. Sin sommarturné avslutade man med en bejublad spelning på ett fullpackat Stortorget under festivalen. I december är det dags igen, efter några månaders lugn, med sex kvällar på Kulturbolaget, som är en av landets bästa rockscener.

Lika omöjlig att ta miste på är Nisse Hellbergs kärlek till Malmö. Han är uppvuxen i Limhamns villakvarter och är fortfarande sin stad trogen. Missar exempelvis inte gärna en MFF-match. Nästa gång har Nisse dessutom lovat att ta med äldsta dottern, sex år, trots att han redan i förväg inser att hennes tålamod nog bara räcker första halvlek.

– Jag har alltid längtat hem när jag varit ute och rest, kanske är jag lite väl hemmakär, säger han och förklarar att det mycket väl kan bero på bristande social träning under uppväxtåren.

Just sådan är han, den sympatiske Nisse Hellberg. Lågmäld humor och självdistans är alltid närvarande, samtidigt som han inte ber om ursäkt för sig och sin musik. Med fyra grammisar och tre guldskivor i bagaget behöver man inte ursäkta sig.

Nisses arbetsseger

Tillbaka till uppväxtåren, då han satt hemma och pillade med musik och trixade med bandspelare. Någon tanke på att slå igenom på allvar hade han inte, även om drömmen naturligtvis fanns där:

– Visst ville jag bli rockstjärna, men jag trodde ärligt talat aldrig att drömmen skulle slå in.

Wilmer X står för vad man i fotbollssammanhang brukar kalla en arbetsseger. Från att ha börjat spela på skolfester uppträder man i dag inför fullsatta hus. Från början hette bandet för resten Wilmer Pitt, men det ändrades snabbt:

– Frun till vår förste trummis, Jörgen Stridh, tvingade oss att byta, minns Nisse Hellberg. Lika bra det, kanske, vem skulle på den tiden velat boka ett band med det namnet?

Primitiv turné

I våras var det precis två decennier sedan den första spelningen. Debuten skedde i Pildammsskolans aula den 7 april 1978, titta gärna på minnesskylten utanför. Nisse minns alla möjliga och omöjliga replokaler som bandet haft, till exempel i rivningskåkar på Möllan.

Något direkt firande av detta jubileum blev det emellertid inte i våras. Lanseringen av skivan Primitiv och en riksomfattande turné kom i vägen.

– Ah, vi får väl fira när vi fyller 23, eller 25, skrattar Nisse som samtidigt erkänner att han hellre tittar framåt än bakåt.

– Förutsägbarhet är tråkigt.

Skivdebuten, singeln Sov min älskling, gavs ut år 1980. Debutplattan kom 1981, den hette rätt och slätt Wilmer X.

Under 1980-talet betraktades Wilmer X som ett hårt rockande band, en etikett som kom på skam i och med lanseringen av dubbelalbumet Mambo feber år 1991. På denna skiva, som sålts i runt 90 000 exemplar, visar gruppen en enastående bredd.

På svensktoppen

Mest kända låten på Mambo feber är förstås Vem får nu se alla tårar? Med den toppade man faktiskt svensktoppen en tid. Till glädje för många, som därmed kunde upptäcka ett ”nytt” band, och till fasa för somliga som fick se sitt Wilmer X förändras med stråkarrangemang och ballader. Nisse beskriver reaktionen hos nejsägarna:

– De sa: Nisse, hamna aldrig mer på svensktoppen. Själv gillar jag låten och hävdar att det krävs en ny idé, man måste bringa något nytt, med varje skiva.

Denna kursändring är ändå inte så remarkabel som många gjort gällande. Wilmer X är synonymt med förmåga till förnyelse. Det blandas glatt och friskt: rock, pop, country och blues vävs samman till det där unika soundet som kännetecknar Wilmer X.

Kanske är det just därför som Wilmer X tilltalar alla åldrar. I publiken återfinns sådana som jag, tunnhåriga femtiotalister med ölmage som följt gruppen under åren, men även 13-åriga tjejer och 25-åriga grabbar står och stampar takten.

– Mötet med publiken är härligt, säger Nisse Hellberg som, tro det eller ej, är blygare än de flesta rockers. Därmed inte sagt att det är tråkigt att spela in skivor och att skriva låtar.

Gammaldags musik

Texterna är den största utmaningen. Nisse säger sig ha svårare att skriva bra texter än bra musik men vill ändå fortsätta att skriva sina egna texter.

– Det är mycket jag i texterna, bekräftar Nisse. Men jag skriver också om företeelser och människor som fascinerar mig, exempelvis Malmö-originalet och lurendrejaren Ljugar-Johnny på skivan Pontiac till himmelen, samt Dean Martin, vilkas livsöden väcker så många frågor.

För den som bara njuter av låtarna är skrivarvåndan svår att förstå. Med så underfundiga och väl sammanhållna låtar som Om en hund mådde så här, Blå vägen hem, Spela under hot, Teknikens under, Vild, Möt mig i din djungel och Bakom år 2000 kvalar Nisse Hellberg lätt in som en av landets vassaste rocklyriker.

Nisse beskriver med all rätt sin musik som ”gammaldags” och för den vanliga människan. Han tycker inte att det hänt så mycket i pop- och rockväg under senare år. Gitarrpopband av typen Oasis, som anses nyskapande, lutar sig i själva verket mot gamla, beprövade recept. ”De har tydliga förebilder”, lyder omdömet från Nisse Hellberg som också han låter sig inspireras:

– Själv lyssnar jag förstås mycket på musik och när jag hör något fräckt, ett solo, en refräng, en gitarrslinga, rusar jag in i arbetsrummet och försöker återskapa det på mitt sätt. Så kommer en del av låtarna till.

Skicklig hantverkare

Nisse passar på att prisa CD-revolutionen, som gjort att så många arkiv öppnats i jakten på utgivbart material. Att ruinera sig på samlingsboxar, som gör det möjligt att upptäcka nya sidor av de artister som under tonåren hjälpte till att skapa unge Hellbergs musikaliska identitet, är inga som helst problem.

Skivan Primitiv är ett resultat av detta ”forskningsarbete”. Den doftar blues. Influenserna kommer från storheter som Rolling Stones, Chuck Berry och Bo Diddley. Allt sammansatt av och präglat av hantverkaren – ”det blir man efter 20 år i branschen” – Nisse Hellberg.

På Primitiv kommer Jalle Lorenssons munspel särskilt väl till sin rätt. Utöver Nisse själv är Jalle, ett dynamitpaket på scenen, den ende av gruppens medlemmar som varit med från början.

– Bandet som aldrig blir gammalt. Så stod det i en tidning för en tid sedan. Nisse inser visst att man är på väg mot den gyllene medelåldern men anser inte att detta spelar någon större roll. Därmed antyder han att Wilmer X har en hel del kvar att ge:

– Just nu håller jag på med låtarna till nästa skiva, avslöjar han och berättar att Primitiv är något av en nystart för bandet som bör följas upp rätt omgående. Arbetstempot är lugnt just nu, men efter jul och nyår måste jag sätta ordentlig fart om det ska bli studiobesök hösten 1999.

Stenar som förebild

Utöver sitt engagemang i Wilmer X har Nisse under årens lopp bedrivit spännande sidoprojekt tillsammans med exempelvis Peps Persson, Lill Lindfors och Per Gessle. I bakhuvudet finns naturligtvis också planer på en soloplatta, även om ingenting är bestämt än:

– Alla mina låtar passar inte Wilmer X, och självklart funderar jag på att ge ut dem på egen hand. Det handlar om att hitta den rätta tidpunkten för allt.

Detta betyder inte slutet för Wilmer X. Tvärtom, bandet är i bättre slag än på länge. Räkna alltså med fler jubileer. Att ålder är oväsentligt bevisas av Rolling Stones. En förebild så god som någon.

Publicerad i Mitt MKB


Underdog – en vinnare

Mottagaren av 2001 års Augustpris är en komet på den svenska bokhimlen. Malmöbon Torbjörn Flygt är den yngste författare som fått detta pris och han är dessutom den pristagare som ståtar med den kortaste listan över utgivna böcker. Det säger en hel del om Underdog.

Författaren Torbjörn Flygt skildrar i Underdog en folkhemsvärld i förändring. Det låter kanske som en både småtråkig och trist sammanfattning, men denna bok är garanterat värmande. Jag är knappast ensam om den åsikten. Sammanlagt har boken sålts i 50 000 exemplar och ytterligare 25 000 exemplar har just lämnat pressarna på väg till bokhandlarna.

I Underdog får vi följa familjen Kraft från 1970-talets början till 80-talets mitt, under den period som Malmö utvecklades från industristad till en del av dagens informationssamhälle. Att känna igen sig är lätt. John Travolta, nej-till-atomkraft-knappar, lösa cigg, Ralf Edström, tågluff och fluortanter glider över i en vardag som i takt med att åren går allt mer kommer att handla om börskurser och pengar.

Familjen Kraft på Borgmästaregården består av Johan, tio år gammal i bokens början, och hans mobbade storasyster Monika, hon med läshuvudet. Den ensamstående mamman Bodil sliter hårt på ackord på Malmö Strumpfabrik för att ge sina barn det hon själv inte fick under sin uppväxt.

Ingen biografi

Det faktum att Torbjörn själv är uppvuxen på Borgmästaregården får många att tro att boken är självbiografisk. Som den kvinna, vars släkting hade arbetat i chefsställning på ”Strumpan”, som bad om ursäkt för att hans mor slitit ut sig.

Någon självbiografi är det inte och Torbjörn har fler än en gång fått dementera att han själv är identisk med huvudpersonen Johan. Sanningen är att författaren inte har någon storasyster. Hans mamma har aldrig jobbat på strumpfabriken.

– Jag valde Borgmästaregården för att det var en miljö som jag kände utan och innan.

Det finns alltså inga direkta förebilder till personerna i Underdog. Grannar, lärare och kamrater kan andas ut. Personerna i boken är alla fiktiva. Och ingen är tillkommen av en slump, alla har en roll att spela för att föra handlingen framåt.

Torbjörn berättar att det tagit honom tre år att skriva den ungefär 400 sidor tjocka boken. Den sista finputsningen gjordes för ett drygt år sedan. Under två månader isolerade Torbjörn sig i ett hus i New York och fullkomligt levde med Underdog.

– Att skriva en bok är att ta sig vatten över huvudet. Det handlar hela tiden om att försöka komma upp till ytan.

Läser in sig

Hemligheten med mitt skrivande? Torbjörn lägger ned besticken för att fundera en stund över ”dagens fisk” på Konsthallens café:

– Struktur, planering och gediget källforskningsarbete. Jag har ägnat mycket tid åt att läsa in mig. För att en bok ska bli bra måste man veta vad man vill och i förväg skapa en ram för hela berättelsen.

Vad vill du uppnå med boken?

– Att skildra samhällets omdaning. Jag tänker då inte på synliga förändringar som nya byggnader och nya bilmodeller, utan på moral och värderingar som ändras långsamt och utan att det direkt syns.

Vårt samtal spänner från författandets villkor och elektroniska böcker till för- och nackdelar med Malmö.

– Malmö är en stor stad som samtidigt är behagligt liten. Det blir aldrig, som i Stockholm där avstånden är stora, krångligt att hälsa på vänner och bekanta. Man rings vid och under cykelturen hinner kaffet puttra klart.

Gillar sitt Malmö

Och så det där med e-böcker som läses på datorns bildskärm:

– Det är inte den tryckta boken i sig som är det väsentliga, säger Torbjörn som ser den elektroniska boken som ett utvecklingssteg. Det är berättelsen som är det viktiga, inte Gutenbergs teknik.

Någon extrem lokalpatriot är Torbjörn inte, även om han gillar sitt Malmö. En strategiskt belägen stad, som utvecklats mycket under senare år, och som ligger i rätt klimatzon. Fast en mulen och kulen dag som denna är det ändå tillåtet att klaga på vädret. Annat är det på sommaren:

– Jag bor nära Kallbadhuset, avslöjar han. Att hinna med ett bad innan frukost och få med sig en påse färska bullar på vägen hem är ett suveränt sätt att inleda en sommardag.

Den kulturella nedrustningen i Malmö gillas däremot inte. För att hålla Köpenhamn stången, och inte marginaliseras till en sovstad, gäller det att ge stan en kulturell identitet. Tro inte att han ogillar Köpenhamn, tvärt om ser han byen som en tillgång. Fast jag har svårt för en danska integrationspolitiken, säger han.

Mycket efterfrågad

Torbjörn berättar att han så smått börjar vänja sig vid att bli igenkänd i Malmö. Han har inget emot att prata en stund med obekanta. Om litteratur, om väder och vind, och om Malmö under den period då Underdog utspelas.

– Men jag värjer mig mot beskrivningen Malmöskildrare. Visst utspelar sig Underdog i Malmö, men jag vet att boende i andra städer också kan känna igen sig. Bostadsort och ålder är oväsentligt för att ta till sig boken!

Detta antagande styrks av försäljningsstatistiken. Underdog säljer lika bra över hela landet. Men visst, en hemmason är alltid en hemmason. Den som frågar på Malmö stadsbibliotek får veta att detta är en av de absolut mest efterfrågade titlarna.

Redan som tonåring insåg Torbjörn att författandet var hans grej. Han är 60-talist, född år 1964, och kommer från en ”boklig” familj. Mamman jobbade en tid på Lundgrens bokhandel, pappan var försäljningschef på ett förlag. Efter högstadiet gick han 3-årig ekonomisk linje på Borgarskolan.

Efter lumpen på Revingehed följde studier i ekonomi och samhällsvetenskap i Lund och, efter det, jobb som förlagsredaktör. Torbjörn har varit Malmö trogen genom åren, han pendlade till Göteborg åren 1996-98 för den tvååriga utbildningen i litterär gestaltning. Två veckor i Göteborg, fyra hemma, två i Göteborg och så vidare.

Riktigt arbetsvillig

Torbjörn är målmedveten och redo att slita. Men han erkänner utan omsvep att den gångna hösten var väl hektisk och bjudit på alltför lite tid för hustrun Margareta och dottern Nora, nu tio månader.

Sedan bokens utgivning i augusti har det varit full fart. Kulmen nåddes när han fick Svenska Förläggareföreningens prestigefyllda Augustpris i december. Litterär stand up på Victoriateatern med författarkollegan Björn Ranelid och sångerskan Hanna Åberg inte att förglömma.

– Det är svårt att säga nej till saker som är roliga att göra, men under julen fick jag betala priset: jag sov jag praktiskt taget tre dygn i sträck.

Den 3 december i fjor var en dag att minnas. Dagen för drygt två år sedan då Torbjörn träffade Margareta och dagen då Nora föddes är viktigare, men annars är utdelningen av 2001 års Augustpris svårslagen.

På galan i Berwaldhallen, inför 800 festklädda människor, fick Torbjörn veta att hans Underdog utsetts till förra årets bästa svenska skönlitterära verk. Till konkurrenterna hörde exempelvis Lewis resa av Per Olov Enquist, I djuret av Eva Runefelt och Jan Henrik Swahns Vandrarna.

Äran, en check på 100 000 kronor och konstnären Mikael Fares August gedigna statyett i brons blev priset.

– Jag ska använda pengarna på bästa tänkbara sätt, att från och med i vår vara hemma med min dotter, säger Torbjörn.

Vänfast författare

Det har onekligen gått fort på karriärstegen. Debutromanen heter Längsta ögonblicket, den kom ut 1995, och två år senare var det dags för Män vid kusten. Båda böckerna har sålts i upplagor på något eller några tusental.

– De första böckerna skrev jag på fritiden, på nätterna, det är då man skriver bäst, men å andra sidan blir man så enstörig av att inte ha tid för sina vänner, säger Torbjörn som ser det som ett privilegium att nu kunna skriva ”på kontorstid”.

När vi träffas för lunch kommer Torbjörn direkt från Sveriges Radios studio där han håller på att läsa in boken som radioföljetong. Sändning i 35 delar under nio vårveckor. Underdog, som fått lysande recensioner, blir troligen också film så småningom.

Att boken över huvudtaget blev till är naturligtvis Torbjörns egen förtjänst. Men han passar på att tacka Stewe Claeson, handledare på litterär gestaltning, och professor Staffan Söderblom för råd och dåd. Björn Ranelid – också han Augustpristagare, för boken Synden år 1994 – är en annan viktig inspiratör.

Hur vänskapen med Björn Ranelid startade har beskrivits i många tidningar och inte heller denna sidas besökare ska behöva sväva i okunskap. När Torbjörn, 25 år gammal, läst Påfågelns längtan kände han sig tvungen att söka upp Ranelid, som just flytt Malmö till förmån för Stockholm, för att få boken signerad.

Känner ingen press

Han ringde på och slapp stå kvar i farstun. Björn inte bara gläntade på dörren utan öppnade den på vid gavel, och bjöd på fika. Pratstunden, som aldrig höll på att ta slut, blev inledningen på en varm vänskap. I över tio år har de båda författarna hållit kontakt med varandra.

– Nej, jag har ingen ny bok på gång, säger Torbjörn som inte hunnit skriva särskilt mycket sedan Underdog kom ut.

Någon press att snabbt överträffa Underdog känner han inte. Däremot känner han en stor tacksamhet till boken som har gjort det möjligt för honom att syssla med det han helst vill: att skriva.

– Jag drivs av att skriva bra böcker och vill inte upprepa mig. Nästa bok blir ingen Underdog II. Och det är heller inte säkert att den utspelas i Malmö.

Publicerad i Här hemma