En dos nostalgi

Misslyckandet som banade väg

Videotex betraktas av många som ett misslyckat försök att knyta samman datorer och telenät. Visst brände svenska företag med Televerket i spetsen hundratals miljoner på åttiotalsvisionen om hemterminaler för information och e-handel. Men många av de tjänster som debuterade i videotexmiljö återfinns idag i utvecklad form på internet.

Visionen var att via en lättanvänd och prisbillig terminal ge “vanligt folk” möjlighet att hemifrån söka information, beställa varor och tjänster samt delta i omröstningar. För tjugo år sedan – innan internet fanns – stavades lösningen videotex. Datavision och teledata var andra namn på denna onlinetjänst.

På bildskärmen påminde videotex om textteve. Den stora skillnaden var att det bakom den färgglatt grovhuggna videotexgrafiken fanns avancerad teknik som medgav interaktivitet. En gemensam struktur gjorde det enkelt att navigera sig fram mellan de olika sidorna i videotexsystemet, oavsett vilket företag som lagt in informationen.

– Grafiken och enkelheten skilde videotex från andra samtida teleanknutna meddelande- och informationssystem, säger Arvid Brandberg som i videotexerans början lämnade Philips för att starta Viewdata. Compuserve och The Source var exempelvis textbaserade och krävde mer datorkunniga användare.

Små små krav

Till fördelarna med videotex hörde också att det inte ställdes några större krav på utrustningen. En terminal med liten skärm och tangentbord fungerade lika bra som en hem- eller persondator. Det fanns till och med teveapparater som kunde tilläggsutrustas.

– Flera av de dåtida videotexanvändningarna var, även med dagens mått mätt, avancerade, fortsätter Arvid Brandberg vars Viewdata bland annat erbjöd börskurser och annan ekonomisk information.

Redan i mitten av åttiotalet gick det att e-handla via Haléns och planera sin semesterresa med Spaintours online. S-E-Bankskunder kunde utföra vissa bankärenden. Mikrotex erbjöd hemdatorprogram för nedladdning och via Telefakta var det möjligt att söka tidningsartiklar.

– Den kanske största förtjänsten med videotex var utbildande. Människor i många länder insåg plötsligt att nätlivet var möjligt, säger professor Tomas Ohlin.

Ohlin, som bland annat skrivit boken Videotex och som numera ägnar sig åt e-demokratifrågor, beskriver många av de tankar som då fanns runt videotex som framsynta. Betalsystemet medgav till exempel såväl telefonbaserad betalning som differentierad taxesättning.

Ersatte telefonkatalogen

Allra störst uppskattning rönte videotex i Frankrike. Förklaringen låg delvis i att France Télécom formligen vräkte ut gratis Minitel-terminaler över de franska hushållen. En av de ursprungliga tankarna från telebolagets sida var att kunna spara pengar genom att sluta dela ut telefonkataloger.

Tjänsteutbudet i Frankrike växte sig snart mycket större än elektroniska nummerupplysningar. På den svenska marknaden gick det däremot trögt. Förhoppningen att år 1990 nå 100 000 kunder infriades aldrig. Trots att det franska exemplet följdes genom utdelning av gratis terminaler i bland annat Västerås städer lockades sammanlagt bara runt 50 000 användare.

Ändå kom svensk videotex att med tiden bli rätt innehållsrikt. De fåtaliga abonnenterna kunde e-handla, beställa taxi, söka i bilregistret och hämta kreditupplysningar. Färska börs-, aktie- och valutakurser lockade den tidens daytraders. Det gick till och med att sända och ta emot både telex och telefax.

Utöver Televerket satsade Posten och IBM mycket pengar. Esselte och lantbrukskooperationen hörde också till de drivande aktörerna. Med i systemet fanns även kommuner, landsting och statliga myndigheter som Statistiska centralbyrån och Arbetsförmedlingen.

Pengarna rullade

Trots miljonrullningen, som skedde i en tid av lågkonjunktur, kunde den franska succén inte återupprepas. Vi ser en dikeskörning av samma magnitud som skoldatorn Compis. När privatanvändarna svek försökte man intressera företag för denna kommunikationskanal, men det gick inte heller.

Vare sig Arvid Brandberg eller Tomas Ohlin har ändå svårt att betrakta satsningen som helt meningslös. Båda ser videotex som föregångare till Internet.

– Det krävs att någon försöker för att nå resultat, säger Tomas Ohlin och poängterar att videotex haft stor betydelse för den tjänsteutveckling som fortsatt via internet.

Videotex gick inte heller hem i USA. Förlaget Knight-Ridder förlorade stora belopp på Viewtron. Till de övriga amerikanska videotexsystem som startades – för att rätt snabbt läggas ner – hörde Gateway, Keyfax och Trintex.

– Uthålligheten var inte den bästa, skriver framtidsforskaren Paul Saffo vid Institute for the Future i ett mejl. Det tar tre decennier för en ny idé att bli en del av människors vardag.

En parentes

Internets framväxt och det faktum att det fanns flera konkurrerande tekniska standarder är några orsaker till att videotex bara blev en it-parentes. Den grafiska presentationen på skärmen lämnade dessutom en hel del i övrigt att önska. Det svenska teknikskiftet från den ursprungliga Prestel-standarden till Cept, som bland annat innebar bättre bildkvalitet, hjälpte inte.

Datadelegationen serverade redan år 1984 ett svar på frågan om varför det gick som det gick. Televerket och de andra stora aktörerna satsade mer på att marknadsföra själva tekniken än att ta reda på vad folk ville ha ut av den – och vad man var villiga att betala.

Frågan är också vilket intresse Televerket egentligen hade för videotex. Begynnande uppluckring av telemonopolet gjorde enligt Tomas Ohlin att satsningar på det snabbt lönsamma prioriterades:

– Istället för att, som i Frankrike, gradvis och successivt låta teknikerna smälta samman valde man att stänga butiken år 1993, säger Tomas Ohlin som också tror att utfallet blivit ett annat om man från början fokuserat mer på företagsanvändare.

Frankrike fortsätter att gå mot strömmen. Där finns än idag flera miljoner Minitel-terminaler i bruk och mängder av informationslämnare tjänar fortfarande pengar på videotex. Caroline Ponsi på France Télécom förklarar med att Minitel vidareutvecklats genom åren:

– Minitel och internet har numera vuxit samman, berättar hon. Dagens informationsutbud kan utöver via Minitel-terminaler även nås från publika informationskiosker samt en välbesökt nätportal.

Apple-grundaren Steve Jobs hade, som så ofta annars, rätt. Han chockade entusiastiska deltagare på konferensen Videotex 84 i Chicago med att dödförklara denna teknik. För enkelspårig, lydde hans dom.

Kanske det, men glöm inte att många av de tjänster som idag tas för givna på internet föddes under videotextiden.

Visste du att…?

  • Det kostade 125 kronor att år 1984 teckna sig för Televerkets videotextjänst Datavision. Årsavgiften var 75 kronor. Utöver trafikavgiften 30 öre i minuten (55 öre i dagens penningvärde) debiterades varje uppkoppling med kostnaden för ett lokalsamtal. Tillkom gjorde också eventuella kostnader för avgiftsbelagda sidor, mellan 25 öre och 5 kronor per sidtitt.
  • Uppkoppling skedde via modem. År 1983 upphörde Televerkets ensamrätt på att leverera modem för hastigheter upp till 1 200 bit/s. Videotex använde asynkron kommunikation, split speed, med mottagningshastigheten 1 200 bit/s och sändning med 75 bit/s. Det gick inte att ringa samtidigt som videotexterminalen användes.
  • Tacka den engelske gentlemannen Sam Fedida vid British Post Office, numera British Telecom, för videotex. Han uppfann denna teknik, som då benämndes viewdata, redan år 1974. Samma år använder för övrigt Vinton Cerf och Robert Kahn termen “internet” offentligt för första gången. Fedida fick år 1980 den prestigefyllda utmärkelsen OBE (Order of the British Empire award) för sin insats.
  • Det knöts stora förhoppningar till viewdata. Den kommersiella brittiska tjänsten Prestel startade på prov år 1978 och därefter drog tyska Bildschirmtext, kanadensiska Telidon och franska Minitel igång.
  • Tanken var att “billigt och lättanvänt” skulle föra in videotex i var mans hem. Med undantag av Frankrike, där Minitel fortfarande lever, blev det aldrig så. För svenska videotex var sagan all vid luciatid 1993. Prestel lades ner året därpå.

Sedan dess…

Sedan den här texten publicerades i tidningen IT-branschen har vi ju faktiskt fått den där “allterminalen” som låter oss underhållas, kontaktas och sköta en hel massa tjänster. Fast den står ju inte på skrivbordet, utan är med överallt. Precis, mobiltelefonen!