Som journalist drar jag stor nytta av den fantastiska svenska offentlighetsprincipen. Jag begär nästan dagligen ut domar, revisionsrapporter och mycket mer från domstolar och andra myndigheter samt kommuner och regioner.
Även om den offentliga institutionen har rätt ta ut en avgift för denna service är det ytterst sällan någon som gör det. Om jag inte ber om hjälp med arkivsökningar utöver det vanliga, vill säga. Man ser positivt på insyn.
Stockholms stad är inte som andra. Jag har bevakat vinterns usla snöröjning för Inköpsrådet och ville läsa de revisionsrapporter som kommunen beställt från EY.
Känslan är att kommunen helst inte vill visa upp dessa dokument. Det framgår nämligen att rutiner frångåtts av anställda med lite väl vänskapliga relationer till entreprenörerna. Gamla vänskapsband och bristande uppföljning har sannolikt kostat miljoner.
Därför känns det ju skönt att som grävande journalist kunna bidra med 260 kronor för de båda pdf-filer som trafikkontoret mejlade mig.
Ja, förr i tiden, när någon skulle slava vid kopiatorn för att sedan posta sidorna i ett kuvert, förstår jag att taxan för utlämning av dokument byggde på antal sidor. Men när det gäller pdf-dokument via mejl borde knapptryckningarna för att skicka tio sidor ta precis lika lång, eller kort, tid som för ett hundrasidigt material?
Hursomhelst, när snöröjningsbeställarna slirar uppskattas att Stockholms stad till punkt och pricka följer sin avgiftsförordning.
Publicerat 2019-05-23