Att jag lyssnar på utländska radiostationer, både på kortvåg och mellanvåg, kan inte ha undgått någon som besökt min blogg. Vad finns det att höra? Bara snack eller? Nejdå, det finns faktiskt en hel del musikprogram att njuta av.

Alan Roes hjälpsamma lista Music Programmes on Shortwave är närmare 40 sidor lång. En mycket god hjälp för dig att hitta rätt stationer och frekvenser. Listan avser schemaperioden A-24 (31 mars till 26 oktober 2024). Alan uppskattar att du hör av dig med egna tips och såklart även korrigeringar av hans lista.

Covid tvingade Kassi Valazza att häromdagen ställa in sin omfattande Skandinavienturné. Tråkigt besked. Inte bara för henne och bandet, som blir utan januarilön, utan också för oss som sett fram emot besöket.

För dig som inte upptäckt denna Portlandbaserade musikers drömskt melankoliska country rekommenderar jag en lyssning på debutalbumet Dear Dead Days. Det kom 2019. Precis innan pandemin. Rätt skruttig tajming, det också…

Albumet saknar helt spår som får en att längta efter fast forward-knappen. Det är ovanligt. Bästa låtarna är, tycker jag, Mary, A Fine Colour, Johnny Dear och Chino. Köps med fördel via Bandcamp.

Att upptäcka nya artister och deras debutalbum är bland det roligaste som finns. Betydligt mer givande än att höra etablerade artisters nionde skiva. Jag har två tips. Lika, men ändå så olika.

Både Ro Myra och Haiva Ru (Allie Paige Merrills artistnamn) har flyttat till Nashville för att utveckla sig och sin musik. Gemensamt för dem är också att de komponerar, skriver, spelar och producerar.

Där upphör likheterna. Haiva Rus musik på Bloom Baby Bloom är dansant. Tunga ämnen gör sig oväntat bra till glad musik. Haiva Ru gör en ”supaclone” av sig själv och hanterar samtliga instrument som här i Wildflowers.

Ro Myra gör berörande vacker americana. Albumet Nowhere, Nebraska är en stilsäker inprickning småstadslivets för- och nackdelar. Den prisade videon till låten Irene, som knappast lämnar något öga torrt, är inspelad i hennes ”barndomshåla” Kimball i just Nebraska.

Om man, som jag, gillar americana och country är det inte svårt att också älska australiensiska singer-songwriters… Australiens musikscen är både aktiv och innovativ. Mycket cirklar kring den härliga radiostationen 2TM i Tamworth.

Behöver du några utvalda lyssningstips? Kolla in Amber Lawrence, Fanny Lumsden och varför inte Jemma Beechs superfina Gravy Train. Visst blir man sugen på att återigen besöka världens bästa turistland (ja, okej då, i stark konkurrens med Portugal). Nån gång efter Covid-19…

Flera duktiga artister har lämnat Australien för att utvecklas i exempelvis amerikanska Nashville. Till dem som jag själv gärna lyssnar på hör Emma Swift, Katrina Burgoyne och Bex Chilcott (Ruby Boots).

Gör dig själv en tjänst genom att lyssna på Vanessa Peters senaste album! Modern Age vimlar av örhängen som Valley of Ashes, Crazymaker och såklart även titelspåret Modern Age. Denna singer/songwriter är från Texas, men har ett stort klappande hjärta för vår del av världen, något som bland annat bevisas av italienska medmusiker. Hon har även spelat med fina danska The Sentimentals.

Den i mitt tycke bästa låten på Modern Age är Hood Ornament. Som musiker sedan tjugo år, och med mer än tio utgivna album, fick låttitelns sexistiskt nedsättande ord Vanessa att ilsket fatta pennan. Själv hoppas jag att skivan, som är inspelad i Italien, får fler att upptäcka en suverän artist!

Ally Venable bevisar att pandemin i alla fall inte har besegrat musiken. Hon släpper sitt nya album, Heart of Fire, den 26 februari. Låten On the Road to Nowhere är ett härligt smakprov.

Och, jomenvisst, hon får hjälp av Devon Allman på gitarr. Som om det skulle behövas eftersom Allys eget gitarrspel är kanon. Att den klassiska sättningen med gitarr, bas och trummor levererar bevisas i Broken.

Trots att denna Texasbo bara är 21 år har hon spelat blues länge. Ally var bara 14 år när EP:n, Wise Man kom. Gillar verkligen hennes skivbolag, tyska Ruf Records, som har ett fint öga för talanger. Även Samantha Fish debuterade på Ruf. Ana Popovic återfinns också på detta skivbolag.

Är det så här musikåret 2021 ska arta sig? Ja, då vill jag gärna vara med! För några dagar sedan släppte Pearl Charles sin andra fullängdare. Hoppas att denna Los Angeles-artist, som har spelat i tio år i indie-sammanhang, nu får sitt välförtjänta genombrott.

Magic Mirror är en mycket solid och varierad efterföljare till Sleepless Dreamer. Vet inte riktigt hur jag ska beskriva musiken… Sommarvarm disco möter countrygitarrer och med en rejäl nypa 1970/80-tals västkustrock, kanske? Hursomhelst blir man glad och det är ju det som är meningen.

Pearl kickar igång nya skivan kickar med den härligt ABBA-inspirerade Only for Tonight. Därefter blir det rockigare, så tro inte att första låten är typisk för albumet. Visst låter Slipping Away som när Fleetwood Mac stod på topp med sitt stora ljud? Och What I need… hör jag inte influenser från The Carpenters?

Vill du backa bandet rekommenderar jag det melodiska titelspåret på Sleepless Dreamer. Här kommer Pearls personliga röst verkligen till sin rätt.

Efter fyra kritikerrosade album puttade Kathleen Edwards upp gitarren på hyllan år 2014. Hon öppnade Stittsvilles goaste kafé, Quitters, och insisterade på att hon endast tagit en paus från musiken.

Fiket gick storartat och etablerade sig snabbt som en samlingspunkt i Ottawaförorten. Få trodde att Kathleen skulle släppa mer musik, men de hade tack och lov fel. Hon har definitivt gjort årets comeback med albumet Total Freedom. Tack för den knuffen, Maren Morris.

Här kan du se och lyssna på lanseringskonserten för Total Freedom på, just det, Quitters. Bästa låtarna är Glenfern, Who rescued who och Hard on everyone.

Publicerat 2020-12-28